45
”Visa mig ett land, der anden lefver opp ännu en gång,
”Riddarslagen af bedrifter, klädd i segrar, krönt af sång.
”Visa mig ett folk, som heldre faller, än det oket bär,
"Och vid ättestupans branter än en lagerkrona skär.
”Danmark strider, Danmark blöder: våldet har gjort hemgång der.
”Granne måste granne hjelpa — om han redlig granne är!”
Så han tänkte, ståtlig yngling, och sin plats i ledet tar;
Frisk var anden, fritt var valet: friheten blott hjeltar har.
Oförskräckt han möter faran; O, hur häftigt hjertat slår!
Värde först får lifvet, bröder, när om det man kämpa får.
Har en fara väl försvunnit, hurtigt spanar han en ny;
Yngling leker om i striden, såsom blixten i sin sky.
Ögat glänser, bröstet häfver sig af mod och fröjd och lust;
Kommer äfven sjelfva döden, han är färdig till en dust.
Intet mäter — utom äran — hänförd ynglings hjeltemod;
Höga krafter honom lifva, vet han, att hans sak är god.
God är saken; på hans öppna, fria panna man det ser:
Rättvis sak åt mannens panna — ock en kungakrona ger.
Med ett folk, som tappert kämpar för sin frihet, strider han;
Genljud också hvarje handling uti allas hjertan fann.
Ridderligt hans känsla talar: mera vis är ofta den,
Än den visdom, hvilken yxas till af våra vise män.
