49
forändringen i Köpenhamn, bildade en provisorisk regering för de begge hertigdömena, uppfattade han med den honom egendomliga liflighet den enthusiasm, som hos Danska folket väcktes genom den fara, hvarmed detta uppror hotade Danska nationaliteten och den Danska statens tillvaro. Då en Dansk armé utrustades, för att undertrycka upproret, fattade han straxt det beslut att inträda i arméen. Som Danska regeringen då icke upptog utländningar i hären, blef hans anhållan i början afslagen. Men Lövenskjold var icke den man, som lät hejda sig genom ett dylikt hinder. Han köpte sig ett hus i Köpenhamn, och nu stod ingenting i vägen för uppfyllandet af hans önskan. Han ingick som soldat vid 2:dra kompagniet af 10:de bataljonen, hvars Chef var Norrmannen Major Ræder. Den 30 Mars svor Lövenskjold fanan och skref samma dag till en bror i Norrige, att han aldrig känt sig så tillfreds, som nu — en sinnesstämning, hvilken han bibehöll till sitt sista ögonblick. Den 2 April afgick han med sin bataljon öfver Fyen till Als, hvarifrån han med Danska armén gick öfver till hertigdömet Schleswig. Allaredan i den för de Danska vapnen hedrande träffningen vid Bau kom han i elden, men beklagade sig i ett bref till sin far deröfver, att omständigheterne icke tillåtit lians bataljon att taga en mera verksam del i striden. Men i slaget vid Schleswig den 23 April, hvarest 10:de bataljonen gjorde hårdnackadt motstånd emot den öfverlägsna fienden, kom Lövenskjold i den hetaste striden. Då kampen begynte, var han sjuk och under läkarevård, men lät icke derigenom afhålla sig från att följa sitt kompagni. Hans sidokamrat blef skjuten straxt i början af affären. Bataljonschefen och Kompagnibefälhafvaren blefvo begge sårade, och då flere officerare blifvit urståndsatte att längre göra tjenst, förde Lövenskjold, enligt order frän Divisionschefen, Öfverste Schleppegrell, tvänne gånger 20 à 30 man fram i främsta linien. Då 10:de