50
bataljonen omsider måste draga sig tillbaka för fiendens öfvermakt, var Lövenskjold den siste, som vände tillbaka till kompagniet, hvadan han redan ansågs såsom förlorad. Han undgick blott fångenskap derigenom, alt han med den sista kula, han hade i behåll, sköt eller sårade en fiendtlig officer, som i spetsen för ett detachement uppfordrade honom att gifva sig. Lövenskjold blef till hämnd härföre helsad med ett kulregn, som han, efter egen berättelse, blott liksom genom ett underverk oskadd slapp undan. Då Danska armén sednare blef nödsakad att draga sig tillbaka till Als, begagnade Lövenskjold vapenhvilan, för att göra ett besök i Norrige, hvarest han för sista gången återsåg sin familj. Efter tvänne dagars uppehåll i Christiania, under hvilka han såg så mänga bevis på den värma, hvarmed den för hans hjerta så kära saken omfattades af den studerande ungdomen, gick han i de Norrska frivilliges sällskap tillbaka till Köpenhamn och derifrån till sin bataljon. Den 24 Maj blef han utnämnd till Underlöjtnant. I den för Danska vapnen lyckliga affären vid Düppel den 28 Maj förde Lövenskjold såsom officer ett halft kompagni och visade mycken käckhet genom att i spetsen för sina soldater storma de lefvande häckarne, bakom hvilka de fiendtliga jägarne sökte en betäckning.
I dessa olika strider hade icke Lövenskjold erhållit någon blessyr, ehuru hans oförvägenhet ofta blottställde honom för den yttersta fara.
Men i den träffning, som den 5 Juni egde rum emellan Gravensten och Düppel, blef Lövenskjold, som vid fiendens första anfall på Danska linien, såsom anförare för en afdelning skarpskyttar, låg i första kedjan och fortfor att försvara sin ställning, efter att den öfriga delen af kedjan dragit sig tillbaka, träffad af en gevärskula på nära håll. Han vacklade ännu 50 steg, innan han neddignade. Hans soldater ville bära honom med sig, men han ville icke tillåta dem det, utan uppmanade dem att rappa på fienden.
