59
Intet hjerta längre klappar, hvarje oro flygtat har;
Men på bröstet röda rosor tala om hvad hjertat var.
Ej de säga, hvad de voro. Stum ar döden . . . och ändå
Deras lefnad, klar och manlig, syns i deras anlet stå.
Manligt allvar uti dragen, öppna pannors fria kraft
Vittna om hvar äran bodde, vittna om det mod de haft.
Skönare ej brudgum hvilar än de döde hvila här:
Jordens strider de besegrat och förklaradt lifvet är.
Verlden eger inga sorger, icke natt och dag för dem:
Evigt ljus och evig glädje finnas blott i deras hem.
Höjs en stämma nu i templet: hvalf från hvalf sig stämman rör.
Hör hvad ädel, sorgsen yngling talar till de döde, hör! —
”Uti samma tappra leder, som J stridden, har jag stridt.
”J ha’n fallit, men jag lefver: dödens val, var icke mitt.
”Vännerne, mig lifvet skänkte, skall ej döden röfva bort.
”Striden jemnar allas öden: lång är döden, lifvet kort.
”Kriget binder band af vänskap, att ej döden sliter dem,
”Der J ären hemma, bröder, har jag också nu mitt hem.
”O hur herrligt är det icke, detta hem af frid och sång,
”Der af er med öppna armar jag välkomnas skall en gång.
”Nyckeln vet jag till er boning, döden har den i sin hand,
”Och jag känner döden redan: vi ha sett hvarann ibland.
”Jag skall strida värdigt eder; hvarje strid sitt mål ju har,
”Och på lifvets bana krigarn lätt det sista steget tar.
