Hoppa till innehållet

Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

 
”Glödande min känsla lifvas, det är eld uti mitt blod,
”Segren med sin lager vinkar ynglingshjertats kraft och mod.

”Stolta vänner, ädle bröder! o då jag betraktar er,
”Huru fattigt blir ej lifvet, mot det värde döden ger.

”Oförskräckt för nordens ära drogen J i striden ut,
”Hjeltedöden strödde lagrar kring ert namn vid lifvets slut.

”Herrlig var den sak, för hvilken J i griften vandrat hän;
”Nu, förklarad utaf döden, eger den sin häfd allre’n.

”Mången för en ungdomsdårskap stundens ära offrat har;
”Men i döden går man icke blott för hvad en dårskap var.

”Utur stridens gny går tanken renad och förädlad fram;
”Under dödens bistra ögon leken sjelf blir allvarsam.

”Lätt försvinner hvarje mening, ammad upp i lek och dans,
”Verldens största segrar krönas af en blodig lagerkrans.

”Dagens små idéer lägga fruktlöst sina sköra nät,
”Tidens stora krafter taga ut i blod de största fjät.

”Gycklet leker vapenlekar uti ord och tal och skrift,
”Slägtets bästa tankar vaka tyste vid de dödes grift.

”Ut sin rätt ta tro och ära alltid uppå jordens rund,
”Kanske icke uti lifvet, säkert dock i dödens stund?

”Mången tanke, stjernors like, sig i menskans ande rör,
”Men till stjernfall bli de alla, utom en, för den man dör.

”Endast för det evigt rätta, evigt sanna, land från land,
”Håller Herran ännu jorden uppe i sin starkhets hand.