62
”I mitt hjerta stolt jag känner, hur för den man lefva bör,
”Edra anlet’ lär mig mera, lär mig hur för den man dör.
”Sanning jag i lifvet sökte, tviflande alltjemt jag var:
”Här på dödens panna thronar bästa sanning, lifvet har.
”Ädla skuggor, höga minnen, bäddade omkring mig här!
”Nu förstår jag huru mägtig mannen än i döden är.
”I er krets mitt knä jag böjer: helgen J min klingas stål,
”Helgen det till strid och seger: lif och död ha’ samma mål.
”Tidens timglas ständigt rinner, snart förrunnet glaset är,
”Jag vill ut till verk och handling, bedjen J deruppe . . . der!
”Om jag faller, må jag falla värdig er, J gångne, då,
”Att en grift jag uti skuggan af er lager måtte få!”
Så han talade och böjde hufvudet till altar't ned,
Tyst en bön hans läppar stamma och en bön jag stammar med.
Häftigt upp han åter springer, ögat, fullt af styrka, brann,
Djerft och dristigt pannan flammar, nu ur templet hastar han.
Ifrån porten än en smärtans afskedsblick han altar't ger,
Och med silfverspår der faller än en tår ur ögat ner.
Hvilken var den ädle yngling, modig, öppen, varm och sann?
Uti hjertan, lika detta, äran endast lefva kan.
Hvilken var han väl den tappre, som vid fallne vänners graf
Vigde sig till manlig handling? O, han var en Skandinav.
