och afundsjukans söndrande dämoner vunno i stället mer och mer insteg, och desse dämoners förstörande verkan på samhällsförhållandena påskyndades, hvad Atén beträffar, i synnerhet genom Perikles och hans närmaste efterföljares politiska sträfvanden.
Sedan Perikles genom sitt mäktiga inflytande lyckats störta det aristokratiska partiet och åt folket skenbart öfverlämnat högsta makten, hvilken i själfva verket låg i hans egen vältaliga tunga, försummade han intet tillfälle eller medel att tända härsklystnadens och afundsjukans förtärande låga i atenska folkets bröst. Det blef nu Aténs förnämsta uppgift att härska öfver de andra grekiska staterna, i synnerhet öfver medtäflarinnan Sparta; och den enskilde medborgaren satte såsom sitt högsta mål att, sedan han förvärfvat sig nödig färdighet i öfvertalningskonsten, genom denna färdighets användande svinga sig upp till folkets ledare och sålunda vinna makt, ära och anseende. Hvilka för Atén fördärfliga följder det af Perikles anstiftade peloponnesiska kriget särskildt medförde, vet hvarje lärobok i historien att omtala. En af Aténs egne store män, filosofen Platon, yttrar om Perikles, att Atenarne under hans ledning blifvit mera vilda, snikna och orättrådiga, emedan han icke var dem en vägvisare till det goda och dygden, utan tvärtom gjorde sig till deras tjänare genom att främja och smickra hopens lidelser. I mån af demokratiens framsteg i den riktning, Perikles angifvit, förvärrades det onda mer och mer, till dess förvändheten slutligen gick så långt, att ord, som betecknade sedliga och rättsliga förhållanden, i dagligt tal fingo en helt och hållet förändrad betydelse, så att
