8
var, led hon dock af det felet, att vara ensidigt formell, ytlig och — att vi så må säga — ihålig. Det fattades henne en högst viktig insats, för att hon skulle blifva helgjuten: det fattades henne grund och fotfäste i religionen och sedligheten. En tämligen lång tid hade nu förflutit, sedan greken i ostörd förtrolighet umgicks med sina gudar, sedan dessa blida och hulda väsen tilltalade honom från hvarje bergshöjd, från hvarje leende lund eller porlande källa, stämde hans hjärta till fromhet och oskrymtad vördnad samt väckte fosterlandskärlekens heliga låga i hans friska barm. En annan tid var nu kommen. Så vida man icke rent af förnekade gudarnes tillvaro, hade man åtminstone upphört att dyrka dem såsom sedliga väsen. Man betraktade dem på sin höjd såsom de mäktigaste och lyckligaste varelser, boende någonstädes för sig själfva och föga bekymrande sig om mänskligheten, hvarför ock människorna föga intresserade sig för dem eller kände behof af deras hjälp. Gudstjänsten öfvades väl ännu, men hon var blott yttre och formell, bestående i offer och andra ceremonier, för hvilkas behöriga förrättande ingen viss sinnesförfattning ansågs erforderlig. Sedligheten betraktades ej såsom ett af gudarne påbjudet handlingssätt, hvilket ägde värde för sin egen skuld, utan ansågs liktydig med yttre seder och bruk, vid hvilkas iakttagande man oftast leddes af egoismen såsom den förnämsta bevekelsegrunden. Lifvet sammanhölls alltså ej mer af religiösa och sedliga band. Den forna endräktens starka ande, som med lysande framgång pröfvat sin kraft på österlandets barbarer, fann icke nu mera någon trefnad i Hellas; egennyttans, härsklystnadens
