Denna förklaring af sedefördärfvet i Atén på Perikles’ och Sokrates’ tid är visserligen icke den allmänt antagna, men torde icke därför vara oriktig. Historieskrifvare finnas — till och med bland de yngste — hvilka påstå, att detta sedefördärf förorsakades i synnerhet af Sofisterna, hvilka voro den tidens vishetslärare eller rättare sagdt vishetskrämare. I detta påstående kunna vi icke instämma, lika litet som vi kunna dela deras åsikt, hvilka hylla den allt för ofta upprepade satsen, att de tänkare, som under senare hälften af förra seklet samlades i baron Holbachs salonger — de s. k. Encyklopedisterna — just voro de, som genom sina krassa läror undergräfde all religiositet och sedlighet i det franska samhället. Detta påstående innebär en orimlighet ur både antropologisk och historisk synpunkt. Det är nämligen icke tänkbart, att nya läror för lifvet — och i synnerhet så förvända som de här i fråga varande — så plötsligt kunna slå rot hos ett helt folk, och det med den verkan, att de nästan fullständigt omskapa detsamma. Ett sådant resultat kan endast därigenom vinnas, att jordmånen under en längre tid blifvit förberedd att mottaga det fördärfliga utsädet och bringa det till mognad. Praktiken går i detta hänseende, liksom i så många andra, före teorien.
Så var ock förhållandet med det i fråga varande utvecklingsskedet i Frankrikes kulturhistoria. Den katolska religionsläran med sin jesuitiska ande hade genom ett despotiskt våld af den mest upprörande art blifvit den härskande öfver ett af Europas högst begåfvade och mest civiliserade folk; detta var hufvudorsaken. Jesuitismen förmälde sig snart med sedefördärfvet på tronen, och där-
