12
igenom påskyndades det onda. Det var den franska kyrkans förnämste män och de franska regenthusens mera framstående medlemmar af båda könen, hvilka genom en afskyväckande osedlighet i deras både offentliga och onskilda lif, genom det fräckaste förakt för personlighetens och familjens helgd, ja, för både enskild och offentlig rätt i samhället, först lyckades fördärfva sin närmaste omgifning och sedan medelbarligen de lägre stånden. Först då, när sedefördärfvet i lif och handling höll på att råga sitt mått — först då var det, som de franske Encyklopedisterna gjorde sin fördärfvade samtid den tjänsten, att sitta de gängse lefnadsmaximerna i system, genom att i den materialistiska och ateistiska världsåskådningen gifva dessa maximer deras enda möjliga teoretiska grundval. Dock må man icke föreställa sig, att desse tankens män voro några mänsklighetens odjur, i likhet med en Robespierre, en Barère, en Marat. Tvärt om voro de fleste af dem i sitt enskilda lif icke blott vida bättre än mängden af deras samtida, utan till och med högst aktningsvärda personer, exempelvis en Helvetius, en Diderot m. fl.
Enahanda ställning intogo Sofisterna i Atén. Först sedan gudlösheten och osedligheten blifvit en verklighet, som dagligen öfvades så af hög som låg — först då kunde Sofisterna finna sin uträkning vid att uppträda såsom lärare i de konstgrepp, genom hvilka hvar man kunde vinna hvad han ifrigast åstundade, nämligen makt, ära, anseende och njutning. Sofisternas teorier voro ingenting annat än ett troget uttryck i lära af hvad det alldagliga lifvet i handling var på den tiden. Mot skäligt arfvode erbjödo de sig att meddela undervisning i hvad
