de kallade medborgerlig dygd, hvilken af dem bestämdes såsom konsten eller dugligheten att sköta hvar sina enskilda angelägenheter samt att tala och handla, såsom det hette, för statens ändamål eller i hans intresse. Då nu folket, som egentligen skulle vara den styrande myndigheten, icke af sig själf kunde inse, hvad som i hvarje fall var nyttigt för staten, utan måste af någon klokare och insiktsfullare genom öfvertalande ledas, så ville naturligtvis hvar man med någon naturlig begåfning gärna lära sig konsten att leda folket, för att därigenom svinga sig upp till makt och anseende. Därför lämnade Sofisterna undervisning först och främst i denna konst. Denna undervisning gick egentligen ut på att bibringa förmåga och färdighet att uttänka och angifva antagliga, mer och mindre skenfagra grunder för hvad som i hvarje fall borde ske, förnämligast till ens egen nytta och fördel. Denna förmåga, denna färdighet kallades dygd. I öfverensstämmelse härmed blef det goda och rätta liktydigt med det nyttiga och angenäma, hvilket åter berodde af det enskilda godtycket och hade sin yttersta bestämningsgrund i egoismen. — Sådant var i religiöst och moraliskt hänseende det för öfrigt lysande tidehvarf, i hvilket Sokrates uppträdde.
Enär Sokrates’ verksamhet såsom reformator omfattar de 30 sista åren af hans 70-åriga lefnad, är det egentligen från denna senare period, som vi om honom hafva några säkra historiska uppgifter, meddelade af de förnämsta skriftställarne bland hans lärjungar, Platon och Xenofon. Men om hans 40 första lefnadsår, under hvilken tid han mera uteslutande synes hafva arbetat på att bilda sig själf, innan han uppträdde för att lära
