bekant, att Sokrates redan i barndomen plägade höra on varnande stämma tydligt gifva sig till känna i hans inre, så snart han var i begrepp att säga eller göra någonting orätt; så kan man utan tvekan antaga, att hans anlag redan tidigt röjde en inåtvänd själsriktning med ty åtföljande benägenhet för en grundlig själfpröfning, hvilken sannolikt redan i hans tidigaste ungdomsår påbörjades, omoedan han annars icke vid mognare år skulle kunnat blifva fullt mäktig af den klara besinning och den själfbehärskning, hvilka aldrig öfvergåfvo honom något onda ögonblick af hans senare lefnadsperiod. Att denna själfpröfning kom honom att upptäcka flere inre brister, som borde afhjälpas, är naturligt. En bland dessa var utan tvifvel kunskapsbristen; men denna kunde han icke helt och hållet på egen hand eller utan all medverkan af andra fylla. Väl studerade han de vises skrifter, så vidt de för honom voro tillgängliga, men detta var honom icke nog. Han ville äfven göra närmare bekantskap med de vishetslärare, som på hans tid stodo i ropet i Atén, för att därigenom tillägna sig samtidens förnämsta teoretiska bildningsskatter.
Själf saknade han medel till de ganska dryga afgifter, hvilka den tidens vishetslärare fordrade af sina lärjungar; och han skulle icke blifvit i tillfälle att begagna sig af desse lärares undervisning, om icke försynen gifvit honom en lika uppoffrande som pålitlig vän i den förmögne Kriton, hvilken för detta ändamål ställde sin kassa till hans förfogande. Hvad Sokrates vann af sin skolgång hos Sofisterna, var väl i främsta rummet den formella utvecklingen af de ovanliga för-
