Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

ståndsgåfvor, med hvilka han var utrustad. Men därjämte lärde han sig ock utan tvifvel inse, för hvilka osedliga ändamål man där öfvade sig i tänkande och talande; och detta i förening med hans dagliga erfarenhet af det allmänt rådande sedefördärfvet måste hafva gjort ett lika djupt som smärtsamt intryck på ett sinne sådant som hans. Här fann han tydligt, hvad hans medborgare i synnerhet behöfde lära sig, nämligen gudsfruktan och dygd; och själf kände han inom sig en allt kraftigare och kraftigare gudomlig maning att uppträda reformerande i denna riktning. Men för reformens genomförande fann han sig icke mogen förr, än han grundligt genomfört reformen hos sig själfs och därför började hans verksamma lif såsom dygdelärare först vid fyllda 40 års ålder. Det är, såsom vi förut nämnt, först från den härefter följande perioden af hans lefnad, som vi hafva fullt säkra uppgifter om hans personlighet, hvilken vi nu skola söka att i korthet teckna och ur lämpliga synpunkter belysa.

Hufvuddraget i Sokrates’ personlighet var en genomgående gudsfruktan. Denna var hos honom vida djupare och innerligare, än hans samtida kunde fatta; och hon genomträngde till den grad hela hans personlighet, att lif och lära hos honom blefvo ett enda harmoniskt helt. Häri låg det mest underbara hos denne man äfvensom det epokgörande i hans uppträdande såsom vishetslärare. Ty då det föregående filosoferandet öfver människolifvet uteslutande haft till föremål den yttre naturen, hvaraf människan betraktades endast såsom en del, riktades nu för första gången uppmärksamheten på människans inre, andliga natur. Vid närmare undersökning af sitt