begagna mitt namn, likasom hade han velat säga: den visaste bland eder, I minniskobarn, är den, som i likhet med Sokrates inser, att han i fråga om att vara vis i själfva verket är värd ingenting. Det är detta, kom jag går omkring för att enligt gudens anvisning undersöka och utforska, så snart jag påträffar någon, vare sig medborgare eller främling, som jag tror vara vis. Och så ofta jag finner, att han icke är det, hjälper jag guden att öfvertyga den tillsporde, att han icke är vis. Sysselsättningen härmed har upptagit mig till den grad, att jag icke haft någon nämnyvärd tid att ägna vare sig åt statens angelägenheter eller åt mina egna husliga förhållanden, utan jag har varit nödsakad att lefva i den yttersta fattigdom, emedan jag ägnat guden min tjänst.
“Härvid hafva de ynglingar, son varit mest lediga från andra sysselsättningar, nämligen de rikaste medborgarnes söner, frivilligt följt mig och funnit sitt nöje i att höra människorna af mig pröfvas. Ofta hafva de äfven tagit mitt förfarande till exempel och på egen hand pröfvat andra, och jag skulle tro, att äfven de påträffat en mängd människor, hvilka trott sig veta åtskilligt, men i själfva verket vetat föga eller ingenting. De personer som sålunda blifvit af dem pröfvade och öfverbevisade (om sin inbilskhet), vredgas sedan på mig i stället för på sig själfva och säga: den där Sokrates är dock en hänsynslös människa, som fördärfvar vår ungdom. Men frågar man dem, huru man då förfar med ynglingarne, och hvad han lär dem, så hafva de i sin okunnighet ingenting att säga; men för att hjälpa sig ur förlägenheten, tillgripa de den anklagelse, som alltid plägar
