34
riktas mot filosoferna, och upprepa den utnötta frasen: han undersöker allt i himmelen och under jorden och tror icke på gudarne och gör orätt till rätt. Förmodligen vilja de icke gärna fram med sanningen, nämligen att de själfva blifvit uppenbarligen öfverbevisade om sin okunnighet i de stycken, i hvilka de föregifvit sig hafva insikt och vetande.“
Af detta Sokrates förfarande vid de vishetspröfningar han anställde kan man lätt göra sig ett begrepp om, hvad man rätteligen bör förstå med den s. k. sokratiska ironien, hvilket är ett högst olämpligt uttryck, så vida man därvid fäster den meningen, att Sokrates vid sina undersökningar med flit låtsade okunnighet för att kunna gäcka eller utskämma andra. Sådant var aldrig Sokrates’ syfte. Att undersökningarna, då de gällde inbilska och uppblåsta personer, stannade vid det blott negativa resultat, att dessa personer blefvo öfverbevisade om sin okunnighet i de viktigaste tingen, det härledde sig däraf, att dessa personer befunnos otillgängliga för det positiva i Sokrates’ lära. Likasom vi, kristna, hylla den sanningen, att en uppriktig öfvertygelse om vår andliga fattigdom är ett nödvändigt villkor för en sann och lefvande tro på Gud eller för vinnande af medborgerskap i hans rike; så ansåg ock Sokrates, att människan först måste erkänna sin egen okunnighet och ovishet, innan hon kunde erfara ett verkligt behof af den gudomliga vishetens ledning. Det var därför hans undervisning närmast gick ut på att nedslå det högmod, som alstras af inbillade företräden, för att därigenom ingifva vördnad för gudomligheten såsom det enda verkligt fullkomliga. Där nu
