Han icke blott infann sig där för att åhöra anklagelsen, utan han höll äfven inför sina domare ett försvarstal, som Platon med den största möjliga trohet upptecknat efter mönstret af det tal, hvilket Sokrates verkligen höll inför sina domare. Den som vill göra sig förtrogen med bilden af en gudfruktig och dygdig människa, af en i sanning vis och rättfärdig man, af en medborgare, som är genomträngd af den renaste fosterlandskärlek — han läse detta tal. Där möter oss en beundransvärd själsstorhet i förening med ett rent och städse vaket samvetes lugna frimodighet. Öfver allt i hans tal förnimmer man fläkten af den gudfruktighetens mäktige ande, hvaraf endast den människa kan vara besjälad, som inom sig hyser en orubblig öfvertygelse därom, att hon af gudomligheten är särskildt kallad att förfäkta och befrämja den sanna vishetens och dygdens heliga sak bland vilseförda medmänniskor. Också förde Sokrates sitt försvar så, att han med förakt för alla de konstgrepp, som de anklagade den tiden plägade bruka, fritt och öppet för domarena framställde, hurnudant hans offentliga och husliga lif under de 30 sista åren varit; och med ädel stolthet yttrade han, att han icke gjort sig skyldig till något straff, utan snarare värd den stora hedern att, i likhet med vissa högre ämbetsmän, på statens bekostnad åtnjuta underhåll på Prytaneion, därvid förklarande, att då han aldrig tillfogat andra någon orätt, borde han icke häller vara orättvis mot sig själf. Men denna frimodighet hade en för Sokrates menlig verkan på domarena, hvilka hade väntat, att han i öfverensstämmelse med den tidens bruk, då någon var anklagad för lifssak, skulle under böner och tårar anropa dem om
