44
nåd och förskoning. Då detta icke skedde, insattes han tills vidare i fängelse för att där afbida nästa rättegångsdag. Men som han icke häller vid detta tillfälle gick domarenas förväntan till mötes, blef han slutligen vid anställd omröstning, dock med högst obetydlig röstöfvervikt, dömd att tömma giftbägaren. Sin dödsdom åhörde han själf med största lugn; men icke så hans vid tillfället närvarande lärjungar, hvilka med tårar i ögonen samlade sig omkring domarena, anropade dem om medlidande och bjödo en högst betydlig penningsumma för den älskade mästarens lif. I de fällande domarenas inre jäste dock ännu förbittringen öfver Sokrates’ frimodighet i försvaret, och de lyssnade därför icke till lärjungarnes böner och anbud, utan stadfästade den dom, de en gång redan fällt. Sokrates tog då ett rörande afsked af de domare, som frikänt honom, och tackade dem, hvarefter han uttalade förlåtelsens milda ord till dem, som dömt honom till döden. Därpå aflägsnade han sig med lugn uppsyn, stadig gång och ädel hållning och begaf sig tillbaka till fängelset, åtföljd af sina vänner och lärjungar, under vägen tröstande dem i deras djupa sorg och därvid yttrande bland annat följande minnesvärda ord: “Hvarför fällen I tårar först i dag? Vissten I icke, att naturen dömde mig till döden på samma gång hon gaf mig lifvet?“ Därjämte bad han dem söka sin förnämsta tröst i den öfvertygelsen, att han dog oskyldig och icke såsom en brottsling.
En för lärjungarne lycklig händelse gjorde, att dödsdagen måste uppskjutas en hel månad. De omständigheter, som därtill föranledde, voro följande. Då Tesevs, såsom sagan förtäljer, tillika med några
