I.
Hvem har icke hört talas om Sokrates, Forngreklands
visaste man? Hvem har icke läst någon skildring af
denne mans underbara personlighet, hans sällsamma
yttre, hans fromhet och dygd, hans upphöjda sedelära,
hans egendomliga lärometod? Och slutligen — hvem har
icke känt sig i sitt innersta uppskakad af berättelsen
om det sätt, hvarpå denna ädla och upphöjda personlighet
ändade sin välsignelserika lefnad? Hvar och en,
som kastat den flyktigaste blick på Forngreklands
kulturhistoria, måste hafva gjort någon bekantskap med
denne kulturens heros, hvars ljusa och höga bild gjuter
sin milda dager öfver de dystra taflor, dem forntidens
bildade hedendom stundom för oss upprullar. Då
härtill kommer, att den sokratiska litteraturen är så rik,
att hon nästan kan sägas utgöra ett helt bibliotek för
sig, torde man vara fullt berättigad till det påstående,
att bland alla de forntida personligheter, som utöfvat
något mäktigare inflytande på mänsklighetens andliga
odling, ingen är mera allmänt känd än Sokrates — vår
egen religions stiftare samt hans närmaste lärjungar och
efterföljare naturligtvis undantagne.
