att han i trohet mot det undfångna ljuset aldrig, vare sig förut eller sedermera, varit af någon öfverträffad.
Särskildt böra vi, kristna, uppriktigt tacka Gud för det han sände Sokrates i världen. Ty hade icke denne Forngreklands visaste man gifvit uppslaget till den riktning på människans inre, hvilken för hans lära är så utmärkande; hade han icke lärt människan att i främsta rummet forska efter de osvikliga grunderna för själens frid i Gud, dygden och ett godt samvete; då hade mänskligheten sannolikt ej heller 400 år senare känt denna innerliga längtan, icke af alla krafter äflats med detta aktningsvärda, om ock missriktade, ängsliga sökande efter ett ännu högre och klarare inre ljus — en längtan, ett sökande, som gjorde, att de förste kristne apostlarnes hednamission vann en så lysande framgång i den grekisk-romerska bildningens hufvudorter och af allvarsammare sinnen möttes med en hängifvenhet, som intet yttre våld, ingen art af upptänklig grymhet förmådde nedstämma eller förkväfva. Man kunde häremot invända, att den form, hvilken Sokratismen slutligen erhöll i och med den s. k. Neoplatonismen, intog en fientlig ställning till Kristendomen, ja med denna till och med kämpade en förtviflad kamp för sitt bestånd. Detta är en sanning, likasom ock att Neoplatonismen i denna kamp slutligen dukade under. Men hvad mer? Icke bevisar detta, att de icke voro fränder i ande och sanning. Huru många kristna sekter halva icke, blott för skiljaktighet i en enda läropunkt, utkämpat strider på lif och död med hvarandra? Hvad nu Neoplatonismens kamp med Kristendomen beträffar, dukade den förre under för den senare på samma sätt,
