56
nitet och bevisningens ovanliga skärpa under årtusenden utgjort och ännu i dag utgör ett föremål för de djupsinnigaste tänkares odelade beundran. Men icke nog härmed. Den platonska Sokratismen har ock — så besynnerligt det än må förefalla den oinvigde — mången gång vägledt själfva kristenheten genom den katolska medeltidens hemska mörker, räddat henne från att insnärjas i tomma, formalistiska spetsfundigheter och bragt henne till besinning af hvad som utgjorde hennes sanna och eviga väl. Och detta förmådde Sokratismen åstadkomma, ehuru hvarken mästaren eller hans ende rätte lärjunge hade något begrepp om en personlig Gud. Platon bevisade väl ovederläggligt — och fröet därtill låg äfven i Sokrates’ egen lära — att Gud måste vara en, äfvensom att han är den fullkomliga enheten af allt skönt, sant och godt; men att han såsom enhet är personlig, det var ingendera af desse män förunnat att upptäcka, ännu mindre att fatta som en själfklar sanning, den där snart sagdt kunde insupas med modersmjölken. Ja, man kan till och med påstå, att Sokrates själf icke ens var på det klara i frågan om Guds enhet; och ändock kände han det gudomligas fordran på människan, dess allt genomträngande, lifgifvande och helgande kraft vida innerligare och sannare, än mången af kristenhetens s. k. reformatorer. Det ljus från höjden, hvilket vägledde honom, var således långt svagare och dunklare, än strålarne från den stjärnan, som stannade öfver krubban i Betlehem; men så mycket mer beundransvärdt är det då, att han i denna svagare belysning vandrade lifsens väg med så säkra och fasta steg,
