I. Ansen: Em Stor-Lcting (Korek ,.Landsmnnl").
125
mom de bildades hetsar öfverallt i de två rikena. Dä det var i eit secländsk stad, som vart. enhetsspråk först blef bokspråk och århundraden igenom företrädesvis hade sin verkstad, hafva de norska så väl som jutska landskapsmålen på dess utveckling jenifSrelsevis utöfvat mindre inflytande (liksom på Italienskans de nord- och syd- italienska dialekterna); då de Bildade, under det de tillegnade sig det europeiska samhällets förmåner, starkt påverkades af den latinska, tyska, franska kulturen, har deras språk, bade i stilen och i enskilta uttryck, mistat mycket sa väl aj' sin folkliga (d. v. s. den, som tillhör folket, i mottots till skrået, skolan, allmogen, herreklassen o. s. v.), som af sin nordiska karakter.. Tid efter annan har väl det främmande till en del lemnat plats för det nationella i uttryck och färg, och att Norrmännen hade sin del i språket, har aldrig kunnat misskännas. Emellertid är det först den senaste tidens borgerliga och nationella rörelser, som lofva oss ett kulturspråk, hvilket, emedan del blifver mera nordiskt och mera folkligt, derigenom också vinner sin berättigade plats i Europa, il len all sund växt kommer långsamt och inifrån. Ett otåligt försök att skapa icke ett nordiskt, utan ett norskt enhetsspråk, är Landsmålet, bragt i förslag af den utmärkte språkforskaren Ivar Aasen och användt bl. a. af A. O. Vinje i veckoskriften „Dule b", Det är ett „ försök att förena by g d m ålen „och använda deras samladt förråd af ord och talesätt i en grammatikalisk formbyggnad, hvilken alltså icke hell og hullet sammanfaller med ,,något bestämdt bygdmål, och som lämpas e,fler fornspråket". De två här intagna småstyckena kunna tjena till prof. Det skimmer af trohjertad enfald, som ofta utmärker de lägre kulturstegen, och gifver ett egendomligt behag at allmogens berättelser, visor, betraktelser, lan finna sitt spralliga uttryck i ,.landsmålet" ungefar som i de lefvande landskapsmålen. Hen går man utöfver allmogens enkla föreställnings- och framställningssätt, blifver intrycket parodiskt; så t. e.r. i en öfversättning af den scenen i Shakespeare Romeo och Julia (il. 2), hvarest Romeo flinta gången ser Julia i fönstret:
„Sriai'Cii liilJcv ©IrtOct." (I. Aasen: Prover, S. 114 ) „§an far nat ©nuv, font nlbri feiibc ®anr, — gjtcn l)i)ft! — Sunt SjoS tv bnt bov upp i ®(nSet! ®nt ci' i ?luft, pg Sntia er eoti. ©prett, fagre @ot, og tijn ban 9)innites®fjcg(a, ©dui alt cr jjuf og Meit n» herre JDmmb, Slt I)fimar £nue er fngrar' eit [jo fjotu. S3cr iiifje flennar Eaitfl" — o.f.n.
(i ©laätl: (iHatf Eng. vriadow. f p v c 11 E. orisc. I!>lt E. kill. 31! (Kitt t* ©O f8l(l (ifitjjr skclögd) E. onvious moon. XnuÖ (SE 0 p) K. maid.)
uar ba cingoitg Ijcitt Som i)»ér bci, baa bet Ijabbe lagt feg til aet foua aflc if>op; bna isnfte Ijrm bci u|)]3 og fagbe tit bei: „®a
