var ingen brist på lärda teologer, naturforskare, fornforskare, stundom i en och samma person. Men som författare tillhöra alla dessa vetenskapsmän mera den europeiska, ny-latinska, än den fosterländska litteraturen. Detta gäller till och med om den nordiska fornkunskapen, hvilken här, liksom i Sverige, blef ett af tidens älsklingsstudier. Läkaren Ole Worm, samlare af naturalier och fornsaker, väckte först uppmärksamhet derpå genom ett latinskt verk om runstenarne; den lärde isländaren Thormod Torfæus, antiquarius regius, öfversatte på latin den gamla lagboken, »Graagaas», och skref efter sagorna i ett utförligt verk Norges historia; de skatter af handskrifter från Island, hvilka samlades af Arne Magnussen, lofvade en rik skörd. Men såväl vinsten som arbetet var för de lärde. Till och med den första danska språkläran (1668) var skrifven på latin. Emellertid fick likväl just språkvetenskapen en fruktbar författare på modersmålet i presten Peder Syv; utom en dansk språklära — ännu med inströdt latin, »att meningen dess bättre må förstås», — utgaf han ett nytt urval af danska ordspråk och en ny, förökad samling af kämpavisorna (1695). Stilen i hans lärorika och efter tidens smak anderika skrifter vittnar mera om uppgrumling än om förädling sedan Vedels och Christiern Pedersens tider. En efterklang af kämpavisan hördes i hans grannprests, Jørgen Sorterups, hjeltesånger; men högre nådde ännu icke den verldsliga skaldekonsten.
Sådant var litteraturens tillstånd, då Ludvig Holberg, född i Bergen 1684, historiker, statistiker, teolog och i tysthet satiriker, kom från utrikes resor hem till sin lärostol i Köpenhamn. Genom historiska och litterära studier och genom att vistas i den europeiska bildningens hufvudstäder hade han vunnit en blick öfver lifvet, som nu hemma gaf honom mycket att förundra sig öfver. Han såg i alla förhållanden det menskliga öfvervuxet af fördom och dårskaper och litteraturen utan rot i det verkliga lifvet. Ståndspersoner läste blott tyska och franska; de lärde läste latin och skrefvo latin: här var »nästan det enda land på jorden, hvarest man finner folk, som göra sig en ära af att icke förstå sitt eget modersmål». De lärdes undersökningar förekommo honom såsom kegelspel, »der man slår ned för att sätta upp och sätter upp igen för att slå ned»; sökte de en solidare kunskap, så var det om de gamle romarnes skor och dylika ting, »hvilkas kännedom är för ingen maktpåliggande». Särskilt liknade han forskningen i de isländska pergamenterna vid ett »gnagande på skinntrasor». Till läsning för medelklassen, hvilken började växa till under enväldet, funnos blott postillor och krönikor eller gamla visor om Axel Thordsen och dylika romantiskt förälskade hjeltar: »Liden Kirsten og Hr. Peder de sad over Bord, Peteheia». — Sålunda måste Holberg begynna den dansk-norska litteraturen
