Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/450

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
438
Litterärhistoriska upplysningar.

mera bevingad, än sjelfva rytmerna, vittnar icke blott om skaldens mästerskap, utan tillika om hans modersmåls fina utbildning och kastar glans till och med öfver hans läsarekrets. En annan lyriker, eldfull och tankerik som få, men också gerna något förklämd eller vriden i formen, Schack Staffeldt, hade ännu endast utgifvit spridda skaldestycken, både på tyska och danska; vid århundradets slut befann han sig på en utrikes resa, delande sig emellan en tänkares, en konstkännares och en statsmans förstudier,

År 1800 blef Adam Oehlenschläger student, tjugu år gammal. Han hade ännu ett par år, under hvilka poesien grodde inom honom; derpå slog den plötsligt ut, som skogen en sommarnatt. Det var norrmannen Steffens, den tyska romantikens entusiastiske härold, som ingaf honom »mod» till att sjunga, och som romantiker fick han sin invigning. Men detta det unga århundradets fikande efter det vidunderliga, det som sinnebild betydningsrika, det ursprungliga eller åtminstone längesedan förgångna, egde här hvad det annorstädes saknade: det hade i Oehlenschläger en född skald, som med sund mensklig känsla och med fantasi som ett barn förenade gåfvan att gifva sina drömmar både form och färg; det hade i Eddan, i sagan och i kämpavisan ett stoff af rika nationella minnen, tiilgängligt genom isländarnes och andra lärdes forskning samt genom Ewalds siareblick, och dock ännu okändt som ett nytt land. Derför gick Oehlenschläger fri för de fantasterier och den leda vid verkligheten, som snart smittade den tysk-romantiska skolan, och han trädde utur den som nordisk skald. Efter »St. Hans-Aftenspil» (1802), »Vaulundurs Saga» och »Aladdin» fösljde den naivt-heroiska sagodikten »Thors Reise til Jotunheim», »Hakon Jarl», »Axel og Valborg» och de öfriga tragiska dramerna, hjeltedikten »Helge» (1814), dessemellan romanzer och lyriska dikter. Dessa skaldeverk framkommo under Danmarks och Norges förening, och med dem öppnades här det nya folkens århundrade. Det var liksom barndomsminnen, som vaknade: så alldeles af sig sjelfva framställde de sig både för skalden, som uttalade dem, och för folket, som hänryckt igenkände dem. Och med folkminnena kallade han ock språkminnena till lifs: i de samma gamla skrifter, från hvilka han hemtade ämnet till sina dikter, hörde han språkets källor porla, och liksom gudar och hjeltar stego fram ur glömskans natt, strömmade också modersmålet föryngradt från hans harpa; för Steffens, som såg denna »nya epok i språket» inträda, var intet mera förvånande än det behag och den poetiska fullhet, hvarmed den bröt fram och straxt trängde igenom. Så beskärdes det Oehlenschläger att knyta blodets band mellan forntid och nutid; de gamla minnen, dem »upplysningens århundrade» hade ratat, tillsammans med den