ögonblicket var systemet i sina stora drag honom klart, och han fann hos sig en säkerhet och ett sjelfmedvetande, som han förut aldrig hade känt. Som inlaga i en filosofisk tvist utgaf han redan samma år en afhandling om den »Om den menneskelige Frihed», den första danska skrift, som lemnade en blick in uti den hegelska filosofien, och den första af de mångahanda afhandlingar, hvari Heiberg med en nyinvigds säkerhet och en anderik dialektikers behändighet har behandlat ämnen så väl ur den rena, som ur den använda filosofien. Hans nästa gåfva, och den till ett större publikum, var Vaudevillerna. Af sin verksamhet för danskan i Kiel hade han fått nog; han begaf sig till Köpenhamn under sommaren 1825, och genom samtal med teaterdirektören fick han mod till att försöka en ny diktart, i hvilken musik- och skådespelarekonst kunde samverka med den dramatiska poesien; på denna väg ville han, som han skrifver till Tieck, »söka att återupplifva sitt folks djupt ingrodda sinne för det lokal-komiska, ett sinne, som knappt sedan Holbergs tid fått någon näring». Det oansenliga i konstform och ämne var han långt ifrån att försmå, sedan han af Hegel lärt att inse både ändlighetens och begränsningens betydelse. En förebild hade han i de franska vaudeviller, han hade sett i Paris; men här fattades det samspel af burleska och smältande toner, som skulle vara diktens själ. Till anden närmare beslägtade voro Bellmans epistlar, hvilka Heiberg har kallat »Vaudeviller udenfor Theatret», och som han synbarligen har haft för ögonen i de älskvärda barnvisorna från sommaren 1825: »Dyrehavsreisen» o.s.v. Det var ock som barnvän, han skref sin första vaudeville (»Den dobbelte Flugt», 1824, otryckt) för dockteatren, halft parodierande – liksom Holberg tager sats i sin Peder Paars. Den första offentliggjorda vaudevillen var »Kong Salomon og Jörgen Hattemager», 1825; följande året »Aprilsnarrene« (motivet från Poul Møller) och »Recensenten og Dyret»; derjemte en stridskrift »Om Vaudevillen», Heibergs första dramaturgiska afhandling, i hvilken han sammanställer de gängse arterna af skådespel och bestämmer vaudevillen som ett situationsstycke med löst skizzerade karakterer, dialogen på särskilt komiska eller stämningsfulla ställen förskönad med sånger, helst till kända melodier, så att musiken straxt kan komma texten till hjelp, karaktererna anlagda på att utföras af skådespelarne och till en del beräknade på deras talenter. Anledningen till skriften var, att vaudevillerna af kritiken stämplades såsom farcer. Emellertid gåfvo de ej blott fortfarande fullt hus, utan der var ock ett jubel i huset, sådant som der icke varit, sedan Holberg jemt hundrade år förut förde sina komedier på scenen, och midt under det sunda löjet och lustigheten rördes också hjertats strängar genom det underbart hemvana i de erotiska
