ålder hade uppträdt i »Aprilsnarrene», och hvars geni som skådespelerska stod i oafbruten vexelverkan med hans som teaterförfattare – 1831 blef hon hans hustru –, skref han bland annat sin finast anlagda vaudeville »Nei» (1836) och monologen »Emilies Hjertebanken». Nya banor sökte han beträda i ett spekulativt drama »Fata Morgana», i feststycket »Syvsoverdag» och i »En Sjæl efter Døden». Denna aristofaniska apokalyps, hvari en köpenhamnsk kälkborgares själ visas från himmelriket och Elysium ned till trivialitetens helvete, under det de efterlefvande hedra hans minne och trösta sig med återseendet, är lika fri i detaljer, som dristig i uppfinningen, utförd med mästerskap och af stort andeligt omfång; den utkom (tillika med en mystisk novell i sköna romanzer »De Nygifte») i »Nye Digte» 1841, i Heibergs 50de år. Vid tillfällen skref han äfven sednare sköna dikter: »Det danske Flag til Prindsen af Noer», tanke- och stämningsdikter, fest- och grafsånger; hans verksamhet gick dock mest i andra riktningar. I två årgångar »Intelligensblade» fortsatte han med estetiska och dramaturgiska afhandlingar; deribland hans förträffliga föredrag om »Bellman, som comisk Dithyrambiker». Samtidigt kände han sig mer och mer dragen till Astronomien, sitt ungdomsstudium. Under tidens oroliga gäsningar gjorde det honom godt att »tye til Regioner, som ligge udenfor al denne Snadren og Uro»; han hade hört »Stjernehimlen» sjunga i den stilla natt:
”Men du, som ønsker i Fred at boe,
Uforstyrret af planløs Iver,
Hæv dig til mig, og prøv den Ro,
Som min rolige Rhythmus giver.
Og er du døvet af Mængdens Raab,
Af de Stemmer, som huje, som skrige,
Saa bad dig og styrk dig ved kjølig Daab
I det stille Hav i mit Rige”.
1844-46 utgaf han en astronomisk kalender »Urania» med afhandlingar om tideräkning, om Tycho Brahe och Hven. Efter en längre tids praktisk verksamhet som teaterdirektör drog han sig tillbaka igen till naturvetenskapen; de sista 4 åren af sitt lif var han mest sysselsatt med undersökningar om ljuset och tonerna och skref en följd af strängt vetenskapliga afhandlingar, hvilka han tänkte att utgifva under titel: »Optiske og akustiske Monographier». Hans sista skrift blef emellertid ett käckt dialektiskt inhugg på riksdagsförhandlingarna »Om de private Theatres Bevillinger», 1860, hvari man ännu engång såg honom lättbeväpnad gå till striden som till en lek. Han stod »i Aandens fulde Kraft og uforstyrrede Ungdom», då döden bortryckte honom, i Augusti 1860, nära 69 år gammal. Sin egendomligaste prägel som författare har Heiberg
