eller allvarliga, allt efter tillfällets kraf. Hans stora gåfvor som dramatisk och särskilt komisk skald kommo tidigare till blomstring, än som är vanligt, kanske också önskligt för denna gren af skaldekonsten. 25 år gammal, efter att ha tagit teologisk examen (1843), skref han sin treakts student-komedi »Gjenboerne», med Regentsianare, en smedfamilj midt emot och den evige juden till dramatis personæ, och med handling, repliker, sånger, allt så qvickt, så träffande utfördt och tillika så mildt och naturligt, att med löjet följde en känsla af trefnad, sådan som blott ett harmoniskt verk kan skänka. Stycket spelades af studenter och var bland annat i älskarinne-figurerna afpassadt derefter; men då det engång vid en sommar-föreställning kommit in på kgl. theatren, fick det en varaktig plats derstädes. Under flera år strömmade från Hostrups qvickhetsådra alltjemnt nya »sångspel», i hvilka än intriguen och figurteckningen, som i »Eventyr paa Fodrejsen» (1847), än lustigheten som i »Soldaterløjer», än den poetiska grundstämningen eller grundtanken, som i »En Nat mellem Fjeldene» och »Mester og Lærling», är det mest tilldragande; en mångfald af roliga figurer från stad och land, hvar och en med sin själ och sitt idiom, röra sig mellan hvarandra i lefvande samspel. Den musikaliska kupletten vet han att anbringa med stor verkan; svagast äro just de enstaka stycken, i hvilka han icke betjenat sig af sången. Efter en utrikes resa skref Hostrup ännu ett romantiskt lustspel »Drøm og Daad», scenen i Italien (1851). Året derefter sökte han pastorat: han hade börjat känna behof af mera personligt lif och verksamhet. »Saa vendte han Ryg till Drømmenes Slot», men sin poetiska verksamhet betraktar han icke såsom afslutad och vid tillfällen har han sändt helsningar till vänner i varma fosterländska sånger.
Bernhard Severin Ingemann (S. 20) föddes 1789 i Torkildstrup på Falster, der hans far var prest; genom hela hans skaldelif hör man toner från det fromma barndomshemmet. Som student, lifligt påverkad af Schiller och af Tieck jemte romantikerna, egnade han sig genast åt skaldekonsten. Vid 22 års ålder utgaf han sitt första band »Digte»; efter »Procne», som innehöll lyriska stycken (Carl den 5tes Sang i Ligkisten m. fl.) och en sentimental novell i brefform, följde ett stort allegoriskt-romantiskt epos »De sorte Riddere». Dessa drömmande poesier, i hvilka en medfödd lätthet att skrifva vers uppbars af den romantiska skolans föreställninger om skaldeingifvelse, fann genklang mest hos ungdomen, den svärmande trånadens ålder. Hans nästa arbeten voro dramatiska; sorgspelen »Masaniello» och »Blanca» (1815) gjorde stor lycka, också vid uppförandet; många höllo dock fast vid Heibergs »Julskämt» öfver bristen på kött och blod i dessa gestalter. Af större betydenhet voro visserligen fantasidikterna, sådana som det symboliska trollspelet
