2. Läsestyckenns författare, alfabetiskt ordnade. 467
lefvande fick han på sin lott att jordfasta många af sina älskade; utom i liktal har han i nekrologer med mästarehand skildrat Itahhek och Kamma R., Monter, Brondsted. Stilen i hans skrifter är icke de nya begynnelsernés, utan den klassiska afslutningens föredrag, hvilket än klart utvecklande, än ironiskt eller sarkastiskt, än känslofullt och upplyftande, öfverallt liär prägeln af en genombildad ande och dess herravälde öfver uttrycket. Bland Mynsters kvarlåtenskap fanns, utom teologiska afhandlingar och en rik brefsamling, tillika »Meddelelser om mit Levnct» (ncdskrifna 1846), hvilka med dagsljusets skärpa belysa särskilt hans ungdomshistoria.
Freäerik Paludan-Muller (S. 97-102) är född i Kjerteminde på Fyen 1809. Omfånget af hans skaldegåfva kunde redan skönjas i ungdomsarbeten. så olika stämda och så konstrika som »Dandserinden», ett lyriskt epos ur hvardagslifvet, utgifvet 1833, »Amor og Psyche», ett drama från den antika skönhctsverlden, i klangfulla rytmer, och den eldiga romanzen från andeverlden »Lucifers Fald», Som det mindre var hans sak att skildra, att förherrliga menniskolifvet, än att framställa de eviga ideerna, fann han för dessa en mjuk och genomskinlig omklädnad särdeles i forntidens myter. Midt emellan mytologiska dramer kom emellertid ett nytt epos ur hvardagslifvet, äfven det i oltave lime, »Adam Homo», l:sta delen (författad i hans 30de år) 1841, 2:dra och 3:ilje delarne 1848. Hjelten är ett Adamsbarn, hoppgifvande, rik på goda föresatser, men redan tidigt en sjask, hvartill han ock i lifvets strider aiit mer och mer utvecklas, under det han samtidigt stig"er till baron och geheimeråd; en mångfald af gestalter ur det grumliga sociala lifvet, bland hvilka Almas ljusa skepnad, föres fram i vexlande situationer. Dikten slutar med döden och dornen; men alltigenom, från scen till scen eller midt under skildringarne, hälles dom i lyriska reflexioner, än djupsinniga och innerliga, än skärande ironiska; ofta är formen lek och skämt, men meningen är alit annat än skämtsam. Det religiösa allvar, hvarmed skalden blickar ut öfver lifvets fåfängelighet, tyckes bli djupare för hvarje ny dikt, och fordringarne strängare; redan ämnena häntyda derpå: den första döden, pä ett gripande sätt skildrad i »Abels Dod», episkt (1845), den sista döden i »Ahasverus», dramatiskt (1854); försakelsen, askesen i »Kalanus» och »Benedict»; lydigheten i det bibliska dramat »Paradiset», der sjelfva språket andas en svalare ®thers renhet. Det var väsendtligen genom »Adam Homo»',' som den strängare riktningen bröt fram; men att i ett sammanhang ordna dessa arbeten är ännu för tidigt: egendomligt för skalden är — utom hans etiska grundåskådning, utom hans tankerikdom och sällsynta ord- och verskonst — också sammanhanget i hans poetiska, planer, så att mången dikt först i ett långt
30»
