480
Litteriirhistoriska upplysuingar.
sig dominera; hvad nytt, som der rörer sig, kommer i förtid till verlden, i ehimffirers gestalt; genom en andlig karantän stänger man sig ute från verldslifvet och förslöar andens förmåga; det gäller att vakna upp af sin trygghet och sjelfbelåtenhet och blifva ett folk igen, fäderna likt:
Thi Glandsen, der i Ahoe-Hallen brænder, Kan ei fortabes, er en hellig: Arv, Der falder renterig til Folkets Tarv, Naar det kan hrove den mod voxne Hænder;
Og medens Hallen sine Funker sender Tit Aandens Virken og til Plov og Harv, Groer atter Helteoldets faste Marv I klare Hjerner og i stærke Lænder;
Og derfor flyver med sit Varselsord Den lioie Saga over Fjeld og Fjorde, Og Folket undres ved den sære Klang:
,,Din Hjemstavn, Bonde! er en hellig Jord; Hvad Norge var, det maa han engang vorde Faa Land, paa Bølge og i Folkerang!"
Dikten är utarbetad i en kedja af 76 sonetter, ett mindre lämpligt versmått för ett strafftal, men genom sin formskönhet en borgen för skaldens rätt att föra konstens och bildningens talan. Hans ord voro som talade ur mångas själ, lindrande och på samma gång stärkande. ■Några tyckte dock ej om att se dem oifentligt uttalade, minst i ett skaldeverk, och »Folkesagens Vaigtere» föllo öfver honom som en landsförrädare med »Forsvar for det norske Folk» och med smädelser mot »Daemringens Lucifer» och hans upprörande hån mot deras fosterländska känslor. Det fattades ej genmälen, dock sällan från Welhaven sjelf. Under spänningen med Sverige och de långvariga inre brytningarne mellan de ■ Nationale» eller folkpartiet och ■Intelligentsen», fick denna sednare (från 1836) sin organ i dagbladet »Den Gonstituliouelle», i hvilken friska krafter af det unga slägtet behandlade fäderneslandets angelägenheter. Welhaven meddelade der dikter, resebilder, afhandlingar om konsten; sällan lade han sitt ord till i polemiken. Men den strid, han föranledt blef af genomgripande betydelse för Norges kultur: folket vaknade till sjelfbctraktelse, och det, som rörde sig derinom, fick sedermera en vida sundare växt. — Från 1840 har Welhaven varit universitetslärare, i filosofi; också litteraturhistoria har han behandlat, så väl i föreläsningar som i skrifter. Af skaldestycken har han sedan »Norges Dasmring», utom den känslorika lilla berättelsen »En Sjajl i Vildmarken» (1854,, blott utgifvit lyriska dikter, tillsammans fyra mindre samlingar, den första
