Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 96 ―

nu, utan gjort det i trots av ett för aderton år sedan till parlamentet (just icke alltför beredvilligt) ingivet betänkande, varuti alla dessa mina invändningar utvecklades med stor utförlighet och varuti det då befintliga instuvningsrummet för testamenten förklarades icke kunna förslå för mer än ytterligare två och ett halvt år. Hur man sedan burit sig åt med testamentena, om man har förlorat en hel hop eller om man säljer dem till hökarboden, är mera än jag kan säga, men jag är glad över att mitt icke är där och jag hoppas även, att det skall dröja en god tid ännu innan det kommer dit.

Jag har anfört allt detta närvarande i mitt lycksalighetskapitel, emedan det här har sin naturliga plats. Sedan mr Spenlow och jag väl hade kommit in på detta samtal, förlängde vi det och vår promenad fram och tillbaka, till dess vi slutligen även började att avhandla mera allmänna ämnen. Och sålunda kom det omsider därhän, att mr Spenlow underrättade mig om att det åtta dagar i dag var Doras födelsedag och att det skulle vara honom ett nöje, om jag ville deltaga i en liten tillställning dagen till ära. Jag blev genast alldeles yr i huvudet, blev den följande dagen — vid mottagandet av ett litet spetskantat brev »omtyckt av pappa — väl att märka!» — en komplett narr och tillbragte mellantiden i ett tillstånd av stilla vanvett.

Jag tror att jag begick varje upptänklig dårskap för att förbereda mig för denna lycksaliga tilldragelse. Jag rodnar, då jag tänker på den halsduk jag köpte. Mina stövlar skulle med fullt fog kunna upptagas i vilken samling av tortyrredskap det vara månde. Den föregående aftonen köpte och avsände jag med Norwooddiligensen en liten vacker korg, som i mina tankar var så gott som en kärleksförklaring. Den innehöll smällkarameller med de ömmaste deviser som kunde fås för pengar. Klockan sex på morgonen var jag på Covent Gardentorget och köpte en bukett åt Dora. Klockan tio satte jag mig till häst (jag hade för tillfället hyrt mig en eldig gråskymmel) med buketten i hand för att hålla den frisk och travade av fram mot Norwood.