Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 95 ―

tiga befattningar. Vidare, tillade jag, vore det kanske litet opassande, att överarkivarien, vars plikt det var att skaffa allmänheten, som ständigt vände sig till detta ställe, all möjlig bekvämlighet, genom denna sin post skulle ha den största sinekuren av dem alla och därjämte kunna vara präst, innehavare av flera prebenden, hyra ut bänkar i kyrkan och Gud vete allt vad, medan allmänheten var utsatt för de olägenheter, varpå vi sågo bevis varje eftermiddag, då kontoret var fullt, och som vi visste vara i högsta grad svåra. Att, i korthet sagt, detta stiftet Canterburys ärkebiskopliga arkivkontor möjligen torde vara en så skamlig inrättning och fördärvlig orimlighet, att man för länge sedan skulle ha vänt upp och ned därpå, så framt det icke hade legat inklämt i en vrå på St. Pauls kyrkogård, som endast få människor kände till.

Mr Spenlow log, allteftersom jag råkade i en blygsam värme över mitt ämne, och diskuterade därefter detta ämne med mig såsom han hade diskuterat det andra. Vad var det väl i det hela taget? frågade han. Alltsammans var en fråga som berodde på tycke och smak. Då allmänheten tyckte att testamentena voro i gott förvar och antog för avgjort att arkivet icke kunde vara bättre, vem hade väl då skada därav? Ingen. Och vem hade gott därav? Jo, alla de som hade sinekurerna. Följaktligen var det goda övervägande. Det var kanske icke något fullkomligt system, men ingenting var fullkomligt, och vad han bestämt satte sig emot var, att man ville sätta yxan till roten. Så länge det ärkebiskopliga arkivkontoret hade ägt bestånd, hade landet njutit ära och anseende. Satte man yxan till roten på det ärkebiskopliga arkivkontoret, skulle landet mista denna heder och detta anseende. Han ansåg det vara en princip för en gentleman att taga sakerna sådana han hade funnit dem, och han tvivlade icke på att det ärkebiskopliga arkivkontoret skulle räcka vår tid ut. Jag böjde mig för denna hans uppfattning, ehuru jag inom mig i hög grad betvivlade dess riktighet, men jag märker likväl att han hade rätt, ty det har icke blott fortfarit ända tills