― 102 ―
röst, och alla de andra kunde gärna applådera så mycket de ville, så var det i alla fall icke för dem hon sjöng!
Jag var rusig av glädje. Jag fruktade att det var allt för mycken sällhet för att kunna vara verklighet och att jag snart skulle vakna vid Buckingham Street och höra mrs Crupp skramla med tekopparna medan hon dukade frukostbordet. Men Dora sjöng och flera sjöngo och miss Mills sjöng — om det slumrande ekot i minnets grottor, som om hon hade varit hundra år gammal — och aftonen inföll, och vi drucko te och hade en liten kittel kokande över elden på zigenarmaner, och jag var ännu alltjämt lika lycklig som förut.
Jag var lyckligare än någonsin, då sällskapet skildes åt och de andra, den besegrade Rödskägg och allesammans, begåvo sig var och en till sig och vi till oss uti den stilla aftonen och det döende ljuset, medan ljuva dofter stego upp runt omkring oss. Som mr Spenlow hade blivit en smula sömnig av champagnen — ära vare den mark, som frambragte druvan, den druva, som frambragte vinet, den sol som bragte den till mognad, och den vinhandlare, som förfalskade den! — och satt och sov så tryggt i det ena vagnshörnet, red jag vid sidan av vagnen och talade med Dora. Hon beundrade min häst och klappade honom — o vad hennes lilla hand tog sig förtjusande ut på hästens hals! — och hennes schal ville icke sitta riktigt, och jag drog den då och då om henne med min arm och inbillade mig till och med att Jip började inse huru sakerna stodo och begripa att han måste finna sig i att vara vän med mig!
Och den skarpsinniga miss Mills, denna älskvärda, ehuru av hjärtesorg förtärda nunna, denna patriark om något mindre än tjugu år, som hade avslutat sin räkning med världen och på inga villkor ville väcka det slumrande ekot i minnets grottor — hur god och vänlig var icke hon!
»Mr Copperfield», sade miss Mills, »kom hit till den här sidan av vagnen ett ögonblick — ifall ni kan undvara ett ögonblick. Jag önskar tala med er.»
