― 103 ―
Man torde se mig på min eldiga gråskymmel luta mig ned mot miss Mills, med handen på vagnsdörren.
»Dora kommer att vistas någon tid hos mig; hon far hem med mig i övermorgon, och om ni har lust att besöka oss, så är jag viss om att det ska bli pappa ett nöje att få se er.»
Vad kunde jag väl göra annat än att i tysthet nedkalla en välsignelse över miss Mills’ huvud och bevara miss Mills’ adress i mitt minnes säkraste vrå? Vad kunde jag göra annat än att med tacksamma blickar och brinnande ord betyga miss Mills hur högt jag skattade hennes välvilja och vilket oskattbart pris jag satte på henres vänskap?
Därpå avfärdade mig miss Mills helt vänligt med dessa ord: »Återvänd till Dora!» och jag återvände, och Dora lutade sig utom vagnen för att tala med mig, och vi samtalade under hela den övriga delen av vägen, och jag förde min eldiga springare så nära intill hjulet att jag skrapade hans närmaste framben emot det och »tog barken av det», såsom hans ägare sade mig, »för tre pund och sju shillings» — vilka jag betalte utan att anse det för dyrt för så mycken sällhet. Under tiden satt miss Mills och såg på månen, frammumlande vers och, efter vad jag förmodar, återkallande i sitt minne de dagar då hon och jorden ännu hade någon gemenskap med varandra.
Norwood låg många mil för nära och vi nådde det många timmar för tidigt; men ett kort stycke därifrån kvicknade mr Spenlow till igen och sade: »Ni måste komma in och vila er, Copperfield», vartill jag samtyckte, och så fingo vi smörgåsar och vin och vatten. Dora rodnade så täckt i det ljusa rummet, att jag icke kunde slita mig lös, utan satt och stirrade, liksom i en dröm, till dess mr Spenlows snarkning väckte mig till så mycket medvetande att jag reste mig upp och tog farväl. Vi skildes sålunda från varandra, och jag red hela vägen till London med avskedstryckningen av Doras hand lätt vilande på min, medan jag tio tusen gånger tänkte på varje tilldragelse och varje småsak, till dess jag slut-
