― 7 ―
låtit tända en brasa i min sängkammare och själv dukat middagsbordet, avvaktade jag utgången med lugn.
Vid den utsatta tiden anlände mina tre gäster tillsammans — mr Micawber med större kragar än vanligt och ett nytt lornjettband, mrs Micawber med sin mössa i en ljusbrun papperspåse, och Traddles bärande påsen och med mrs Micawber under armen. De tyckte allesammans mycket om min bostad. Då jag hade fört mrs Micawber in i mitt toalettrum och hon hade sett i vilken grad det var inrättat åt henne, råkade hon i en sådan förtjusning, att hon ropade på mr Micawber att komma in och se.
»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, »det är riktigt överdådigt. Detta sätt att leva påminner mig om en tid då jag befann mig i det ogifta ståndet och mrs Micawber ännu icke hade blivit uppmanad att binda sig vid Hymens altar.»
»Han menar, uppmanad av honom, mr Copperfield», sade mrs Micawber skälmaktigt. »Han kan inte svara för andra.»
»Min söta vän», sade mr Micawber med plötsligt allvar, »jag vill visst inte svara för andra. Jag vet alltför väl att du, då du av ödets outgrundliga beslut förbehölls åt mig, möjligen förbehölls åt en person, som var bestämd att efter långvarig strid omsider falla ett offer för pekuniära förlägenheter av invecklad natur. Jag fattar din hänsyftning, min älskling. Jag hör den med sorg, men jag kan bära den.»
»Micawber!» utbrast mrs Micawber med tårar. »Har jag väl gjort mig förtjänt av detta? Jag, som aldrig har övergivit och som aldrig ska överge dig!»
»Min älskling», sade mr Micawber djupt rörd, »förlåt, och vår gamle beprövade vän, Copperfield, ska också, därom är jag övertygad, förlåta den ögonblickliga sönderslitningen av ett sårat sinne, som blivit retligt genom en helt nyligen inträffad sammanstötning med en maktens lejda hantlangare — med andra ord, med en vid vattenverket anställd brutal väderhane — och ska beklaga, men icke fördöma dess häftiga utbrott.»
Mr Micawber omfamnade därefter mrs Micawber och
