Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 8 ―

tryckte min hand, lämnande åt mig att av denna avbrutna hänsyftning draga den slutsats, att den för hushållet nödiga vattentillförseln denna eftermiddag hade blivit honom avskuren, emedan han icke hade betalt vattenavgiften till bolaget.

För att avleda mr Micawbers tankar från detta bedrövliga ämne underrättade jag honom om att jag litade på hans bistånd vid tillagningen av en bål punsch och förde honom fram till citronerna. Hans modstulenhet, för att icke säga förtvivlan, försvann ögonblickligen. Jag har aldrig sett någon människa röra sig med ett sådant välbehag mellan doften av citronskal och socker, lukten av brinnande rom och ångan av kokande vatten, som mr Micawber gjorde det denna eftermiddag. Det var rent av underbart att se hans ansikte skina emot oss genom ett lätt moln av dessa angenäma dunster, under det han rörde och blandade och smakade och såg ut som om han, i stället för att tillaga punsch, hade grundlagt en förmögenhet åt sin familj ända till senaste eftervärld. Vad mrs Micawber angår, vet jag icke om det var en verkan av mössan, luktvattnet, knappnålarna, brasan eller vaxljusen, men då hon trädde ut ur min sängkammare, såg hon jämförelsevis bra ut, och lärkan har aldrig varit gladare och livligare än denna förträffliga kvinna.

Jag förmodar — jag vågade aldrig fråga därom, men jag förmodar — att mrs Crupp hade fått ett anfall av sin sjukdom sedan flundrorna blivit stekta, eftersom vi, sedan denna rätt blivit förtärd, helt och hållet kommo till korta. Lammsteken sattes fram, mycket röd invändigt och mycket blek utvändigt och dessutom beströdd med en främmande substans av en grusig natur, som om den hade fallit i den märkvärdiga köksspisens aska. Men vi voro icke i stånd att sluta oss till denna omständighet av såsen, eftersom den unga flickan hade spillt ut alltsammans i trappan, där den sedan, i parentes sagt, låg kvar i en lång strimma, till dess den nöttes bort. Duvpastejen var icke dålig, men var en svekfull pastej, i det skorpan, frenologiskt talat, liknade ett mycket lovande, men föga hållande huvud: full av knölar och bulor, men med