― 107 ―
hänt ägnade sig för att väcka det i minnets grottor slumrande ekot. Men hon gav oss sin välsignelse och försäkringen om sin eviga vänskap och talade i det hela taget till oss såsom det anstod en röst från ett kloster.
Vilken sysslolös tid det var! Vilken fantastisk, lycksalig, dåraktig tid det var!
Då jag tog mått av Doras finger till en ring, som skulle förfärdigas av förgät-mig-ej, och då den guldsmed, vilken jag visade måttet, upptäckte min hemlighet och skrattade över sin beställningsbok och tog hur mycket han ville för den vackra leksaken med dess blå stenar, som i mitt minne är så nära förenad med Doras hand, att det ännu i går, då jag händelsevis fick se maken till den på min egen dotters finger, gick ett lätt styng genom mitt bröst, liksom av smärta!
Då vi hade våra möten i trädgården och voro så lyckliga i det svartbruna lusthuset, att jag ännu i denna stund älskar sparvarna i London och ser tropikernas färgprakt i deras nedrökta fjädrar!
Då vi (inom åtta dagar efter vår förlovning) hade vår första stora tvist och Dora sände mig ringen tillbaka, innesluten i en förtvivlansfull, trekantig biljett, i vilken hon begagnade det förfärliga uttrycket, att »vår kärlek hade börjat med dårskap och slutat med vanvett!» vilka förfärliga ord fingo mig att slita mitt hår och gråtande utropa, att allt var förbi!
Då jag i skydd av kvällens mörker flög till miss Mills, vilken jag i hemlighet träffade i en kökskammare, där det stod en mangel, och besvor henne att medla mellan oss och förekomma vanvett, och då miss Mills åtog sig uppdraget och återvände med Dora och från sin egen härjade ungdoms predikstol uppmanade oss till ömsesidigt överseende och till att sky Saharas öken!
Då vi gräto och försonades och åter blevo så lyckliga, att kökskammaren med mangeln och alltsammans förvandlades till ett kärlekens tempel, där vi uppgjorde planen till en brevväxling genom miss Mills och kommo överens om att å ömse sidor skriva minst en biljett en gång om dagen!
