― 106 ―
Jag vet icke huru det gick till. Jag gjorde det i ett ögonblick. Jag avskar vägen för Jip. Jag höll Dora i mina armar. Jag var full av vältalighet. Jag stannade icke ett ögonblick för att leta efter ord. Jag sade henne hur högt jag älskade henne; jag sade henne, att jag skulle dö utan henne, att jag avgudade och tillbad henne — och Jip skällde hela tiden som en galning.
Då Dora hängde med huvudet och grät och darrade, ökades min vältalighet endast så mycket mera. Om hon önskade att se mig dö för hennes fötter, behövde hon bara säga ett ord, och jag var färdig. Livet utan Dora skulle under alla förhållanden bli alldeles olidligt. Jag varken kunde eller ville uthärda det. Jag hade älskat henne varenda minut, både dag och natt, sedan jag första gången såg henne. Jag skulle ständigt älska henne varje minut ända till vansinne. Älskare hade älskat förr och älskare skulle hädanefter komma att älska, men ingen älskare skulle eller kunde någonsin älska så som jag älskade Dora. Ju mera jag rasade, ju värre skällde Jip. Vi blevo båda, var på sitt sätt, med varje ögonblick allt mera galna.
Nåja, om en stund sutto emellertid Dora och jag på soffan så tämligen lugna, och Jip låg i hennes knä och blinkade fredligt åt mig. Jag var utom mig. Jag var i ett tillstånd av fullkomlig hänryckning. Dora och jag voro förlovade.
Jag förmodar att vi hade någon föreställning om att detta skulle sluta med giftermål. Vi måste verkligen ha haft det, eftersom Dora gjorde det förbehåll, att vi aldrig skulle gifta oss utan hennes pappas samtycke. Men jag tror icke att vi i vår ungdomliga hänförelse på allvar sågo varken fram eller tillbaka eller hade någon önskan utöver det dunkla närvarande. Vi skulle dölja vår hemlighet för mr Spenlow, men jag är övertygad, att jag aldrig hade den ringaste föreställning om att det kunde ligga någonting mindre hederligt däruti.
Miss Mills var mer än vanligt tankfull, då Dora, som hade gått ut för att hämta henne, kom tillbaka med henne — på den grund, fruktar jag, att det som hade
