SJUNDE KAPITLET.
Min tant gör mig förvånad.
Så snart Dora och jag hade blivit förlovade, skrev jag till Agnes. Jag skrev ett långt brev till henne, uti vilket jag sökte göra begripligt för henne hur lycklig jag var och vilken älskvärd varelse Dora var. Jag bad Agnes icke anse detta för en tanklös passion, som någonsin kunde lämna rum för en annan eller som hade den ringaste likhet med de barnsliga infall, över vilka vi förr hade plägat skämta. Jag försäkrade henne, att dess djup var outgrundligt och uttalade den tron, att dess make ännu aldrig hade skådats i världen.
Hur det var, så hände det sig, att, medan jag en vacker afton satt vid mitt fönster och skrev till Agnes, minnet av hennes klara, lugna ögon och hennes vänliga ansikte smög sig över mig och spred en sådan anda av lugn och frid över den förvirring och spänning, varuti jag under den sista tiden hade befunnit mig och varav till och med min lycka hade fått en viss anstrykning, att jag rördes ända till tårar. Jag erinrar mig att jag, då brevet var halvfärdigt, satt med huvudet lutat mot handen och dröjde vid den tanken, att Agnes liksom utgjorde en beståndsdel av mitt naturliga hem; att i detta hus, som hennes närvaro nästan hade gjort heligt för mig, skulle Dora och jag bliva lyckligare än på något annat ställe, och att mitt hjärta i kärlek, glädje, sorg, hopp eller missräkning, kort sagt i varje själsrörelse, instinktivt vände sig dit och där fann sin tillflykt och sin bästa vän.
Om Steerforth sade jag ingenting. Jag berättade henne endast, att det hade varit en stor bedrövelse i Yarmouth till följd av Emilis flykt och att denna på grund av de
