― 131 ―
Jag trädde in, satte mig ned och framställde för mr Jorkins mitt ärende, ungefär på samma sätt som jag hade framställt det för mr Spenlow. Mr Jorkins var för ingen del den förfärliga varelse som man kunde ha väntat sig, utan en tjock, mild sextio års man med ett finrakat ansikte, och han använde så mycket snus, att det inom Commons var en gängse sägen, att han huvudsakligen levde på detta retmedel.
»Ni har förmodligen talat med mr Spenlow härom?» sade mr Jorkins, sedan han mycket oroligt hört mig till punkt.
Jag svarade ja och att mr Spenlow hade nämnt hans namn.
»Han sade förmodligen, att jag skulle komma att göra invändningar?» frågade mr Jorkins.
Jag var tvungen att medgiva, att mr Spenlow hade ansett detta sannolikt.
»Jag beklagar att jag måste säga er, mr Copperfield, att jag inte kan stå er till tjänst i den här saken», sade mr Jorkins i upprörd ton. »Saken är den — men jag måste träffa en person i banken, och ni måste därför vara god och ursäkta mig.»
Med dessa ord reste han sig hastigt upp och stod redan i begrepp att lämna rummet, då jag tog mig dristigheten att yttra, att jag fruktade, att det således icke fanns någon utsikt till att få saken klarerad.
»Nej», sade mr Jorkins och stannade vid dörren för att skaka på huvudet, »nej, Jag sätter mig däremot», tillade han i mycket hastig ton och gick ut. »Ni ska veta, mr Copperfield», fortfor han, i det han åter oroligt tittade in genom dörren, »att om mr Spenlow sätter sig däremot…»
»För sin personliga del har han ingenting däremot», sade jag.
»Å! För hans personliga del!» upprepade mr Jorkins på ett otåligt sätt. »Jag försäkrar er att han sätter sig däremot, mr Copperfield. Det är alldeles hopplöst. Det ni önskar, låter sig inte göra. Jag — jag har verkligen stämt möte med en person i banken.»
