Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 130 ―

»Å andra sidan, ville jag säga, så, om jag hade fria händer — om jag inte hade en kompanjon — mr Jorkins —»

Mitt hopp blev ögonblickligen krossat, men jag gjorde likväl ännu ett försök.

»Tror ni inte, att om jag talade därom med mr Jorkins…»

Mr Spenlow skakade sitt huvud på ett föga uppmuntrande sätt och svarade:

»Gud förbjude, att jag skulle vilja göra någon människa, och allra minst mr Jorkins, orätt. Men jag känner min kompanjon, Copperfield. Mr Jorkins är mycket svår att få ifrån den gamla banade vägen. Ni vet själv hurudan han är.»

Jag visste emellertid ingenting annat om honom, än att han ursprungligen hade varit ensam om affären och nu bodde för sig själv i ett hus strax invid Montague Square, som var i allra största behov av målning, samt att han kom mycket sent och gick mycket tidigt, aldrig tycktes bliva rådfrågad i någon sak, och att han hade en egen liten svart håla en trappa upp, där aldrig några affärer sköttes och där på hans pulpet låg ett ark gammalt gult karduspapper, som var ofläckat av bläck och påstods vara tjugu år gammalt.

»Har ni någonting emot att jag talar med honom härom?» frågade jag.

»Nej, visst inte», svarade mr Spenlow, »men jag känner en smula till mr Jorkins, Copperfield. Jag vill önska att förhållandet vore annorlunda, ty jag skulle mycket gärna i varje avseende vilja gå edra önskningar till mötes. Men jag har inte det ringaste emot att ni talar därom med mr Jorkins, Copperfield, ifall ni tror det kunna löna mödan.»

Glad över denna tillåtelse, som gavs med en varm handtryckning, satt jag och tänkte på Dora och såg på solskenet, som smög sig från skorstenarna nedåt husväggen mitt emot, till dess mr Jorkins anlände. Jag gick nu upp till mr Jorkins’ rum och förvånade tydligen mr Jorkins i hög grad genom min ankomst.

»Stig in, mr Copperfield», sade mr Jorkins, »stig in!»