― 133 ―
»Verkligen?» sade hon med sin hjärtliga röst.
»Jag har mycket att tala med dig om!» sade jag. »Det är en sådan lättnad för mitt hjärta att endast se dig! Om jag hade haft en önskehatt, skulle det inte varit någon vilken jag hellre önskat att få se än dig!»
»Huru?» sade Agnes.
»Ja, kanske Dora», medgav jag rodnande.
»Dora först och främst, vill jag hoppas», sade Agnes leende.
»Men sedan dig!» sade jag. »Vart ämnar du dig?»
Hon ämnade sig till min bostad för att hälsa på min tant. Som vädret var mycket vackert, var hon helt glad över att få komma ut ur droskan, som luktade (jag höll hela tiden mitt huvud inne i den) mitt emellan stall och drivbänk. Jag avskedade kusken och hon tog min arm. Hon förekom mig som det förkroppsligade hoppet. Huru helt annorlunda hade jag icke blivit på en kort minut, medan Agnes hade stått vid min sida!
Min tant hade skrivit till henne ett av sina egendomliga, korta brev — föga längre än texten på en banksedel — vartill hennes ansträngningar i brevskrivande riktning i allmänhet inskränkte sig. Däri hade hon sagt, att hon hade haft motgångar och ämnade lämna Dover, men var fullkomligt förtrogen med denna tanke, så att ingen behövde vara orolig för hennes skull. Agnes hade kommit till London för att träffa min tant, ty mellan denna senare och Agnes hade ett ömsesidigt tycke ägt rum i många år, ja, egentligen talat, allt från den tid då jag flyttade in i mr Wickfields hus. Hon var icke ensam, sade hon. Hennes far var med och — Uriah Heep.
»Och nu äro de kompanjoner», sade jag. »Fördöme honom!»
»Ja», sade Agnes, »de ha några affärer att sköta här, och jag begagnade tillfället och reste med. Du får inte anse mitt besök för så rent vänskapligt och oegennyttigt, Trotwood, ty — men kanske är det en orättvis fördom av mig — jag vill ogärna låta pappa resa ensam med honom.»
