― 134 ―
»Utövar han ännu samma inflytande på mr Wickfield, Agnes?»
Agnes skakade på huvudet och svarade:
»Allt har blivit så förändrat där hemma, att du knappast vidare skulle kunna känna igen det kära gamla huset. De bo nu hos oss.»
»Vilka?» frågade jag.
»Mr Heep och hans mor. Han sover i ditt gamla rum», sade Agnes och såg upp i mitt ansikte.
»Jag skulle önska att jag finge bestämma över hans drömmar», sade jag. »Han skulle då inte komma att sova där länge.»
»Jag har behållit mitt eget lilla rum, där jag plägade läsa över mina läxor», fortfor Agnes. »Vad tiden går! Kommer du ihåg det? Det lilla panelade rummet med ingång från salongen?»
»Om jag kommer ihåg det, Agnes! Det från vilket jag såg dig komma ut med din lilla vackra nyckelkorg hängande vid din sida?»
»Ja, just det», sade Agnes leende. »Det gläder mig att du minns det så väl. Vi voro mycket lyckliga.»
»Ja, det voro vi», svarade jag.
»Detta rum behåller jag ännu för mig själv; men jag kan inte alltid lämna mrs Heep åt sig själv, förstår du, och så», sade Agnes lugnt, »känner jag mig stundom förpliktad att hålla henne sällskap, då jag möjligen skulle föredraga att vara ensam. Men jag har intet annat skäl att beklaga mig över henne. Om hon också stundom tröttar mig med lovtal över sin son, så är ju detta endast helt naturligt för en mor. Han är en mycket god son emot henne.»
Medan Agnes sade dessa ord såg jag på henne utan att kunna upptäcka att hon visste något om Uriahs plan. Hennes milda, men allvarliga ögon mötte mina med den för dem egendomliga, vackra frimodigheten, och jag upptäckte icke någon förändring i hennes ansikte.
»Det värsta med deras närvaro i huset», sade Agnes, »är att jag inte kan vara så nära pappa som jag skulle
