― 10 ―
oupphörliga nedsittandet för att förtära den, då de möra skivorna kommo heta och fräsande från halstret, eller det var därför att vi allesammans hade så mycket att göra, blevo så stekta av elden och hade så roligt, säkert är, att vi mitt under detta glada stoj och denna frestande doft förtärde steken ända till benet. Min egen matlust kom tillbaka som genom ett underverk. Jag blygs att omtala det, men jag tror verkligen att jag glömde Dora för en liten stund. Jag är övertygad att mr och mrs Micawber icke hade kunnat njuta av festen mera, om de hade sålt en hel säng för att åstadkomma den. Traddles skrattade under hela tiden lika hjärtligt som han åt och arbetade, och detsamma gjorde vi alla i korus, och jag vågar påstå, att aldrig något kalas lyckats bättre.
Bäst som vår munterhet hade nått sin höjdpunkt och medan var och en hade brått med sitt fack, för att bringa de sista skivorna till en sådan fullkomlighet att de skulle utgöra kronan på festen, upptäckte jag att en främmande person stod inne i rummet, och mina ögon mötte den lugne och stadige Littimers, där han stod framför mig med hatten i hand.
»Vad står på?» frågade jag ovillkorligen.
»Jag får be om ursäkt, sir, men jag blev visad hit in. Är inte min herre här?»
»Nej, det är han inte.»
»Har ni inte sett honom, sir?»
»Nej; kommer ni ifrån honom?»
»Inte direkt, sir.»
»Sade han, att ni skulle träffa honom här?»
»Nej, inte just precis. Men jag förmodar att han kommer hit i morgon, eftersom han inte har varit här i dag.»
»Kommer han från Oxford?»
»Jag får be er», svarade han aktningsfullt, »att ni är god och sätter er och låter mig göra det här.»
Därmed tog han gaffeln ur min viljelösa hand och lutade sig ned över halstret, som om hela hans uppmärksamhet vore koncentrerad på detta.
Jag är övertygad om att vi icke skulle ha blivit särdeles förbryllade, om Steerforth själv hade trätt in
