― 137 ―
stodo i den, och nu är det förbi med dem. Ju mindre vi tala därom, desto bättre!»
Min tant avslöt denna filosofiska översikt med ett slags triumferande blick på Agnes, vars färg småningom återvände.
»Är detta hela historien, bästa miss Trotwood?» frågade Agnes.
»Jag tycker att den är tillräckligt lång, kära barn», svarade min tant. »Om det funnits mera pengar att förlora, skulle historien sannolikt ännu inte varit slut. Betsey skulle då ganska säkert ha kastat dem efter de andra och öppnat ett nytt kapitel. Men som pengarna voro slut, är det även slut med historien.»
Agnes hade i början lyssnat med återhållen andedräkt; färgen på hennes kind kom och gick ännu, men hon andades mera fritt, och jag trodde mig veta varför. Jag antog nämligen, att hon hade hyst vissa farhågor för att hennes stackars far på ett eller annat sätt hade varit skuld till det som hänt. Min tant tog hennes hand i sin och skrattade.
»Om detta är allt?» upprepade min tant. »Ja, det är alltsammans, med undantag av: ’Och så levde hon sedan i många år nöjd och lycklig’, och kanske att jag en vacker dag kan få tillägga detta om Betsey. Men nu har ni, Agnes, ett klokt huvud, och så har även Trot i somliga saker, ehuru jag inte alltid kan göra dig den komplimangen», och här skakade min tant på huvudet åt mig med en för henne egendomlig energi. »Vad bör nu göras? Här är nu huset, som i medeltal ger i avkastning sina sjuttio pund om året. Jag tror att vi med säkerhet kunna antaga det till så mycket. Nåväl, detta är allt vad vi ha kvar», sade min tant, som hade den egenheten gemensam med vissa hästar, att helt plötsligt stanna just då hon som bäst tycktes lova att fortsätta ännu en god stund.
»Så», sade min tant efter ett ögonblicks tystnad, »ha vi Dick. Han är så god som hundra pund om året, men dem måste vi naturligtvis använda på honom ensam. Jag ville förr skicka honom bort ifrån mig, ehuru jag vet att
