― 138 ―
jag är den enda som förstår att uppskatta hans värde, hellre än jag ville behålla honom och inte använda hans pengar på honom själv. Hur skola nu Trot och jag bäst taga oss fram? Vad säger ni, Agnes?»
»Jag säger, tant», föll jag henne i talet, »att jag måste taga mig för någonting.»
»Låta värva dig till knekt, menar du?» genmälde min tant helt förskräckt, »eller fara till sjöss? Jag vill inte höra talas om det. Du ska bli en proctor. Med er tillåtelse, sir, vilja vi inte ha några hål i huvudet uti vår familj!»
I det jag skulle till att förklara, att jag icke önskade införa denna försörjningsmetod i familjen, frågade Agnes, om icke mina rum voro hyrda på en längre tid.
»Nu kommer ni just till saken, min lilla vän», sade min tant. »Vi kunna inte bli av med dem förrän om sex månader, så framt de inte kunna hyras ut, och det tror jag knappast. Den sista hyresgästen dog här. Fem personer av sex skulle den där nankinskvinnan med flanellsstubben ta livet av. Jag har ännu litet kontanter kvar och håller med om att det bästa vi kunna göra, är att bo tiden ut här och skaffa Dick nattkvarter i grannskapet.»
Jag ansåg det för min plikt att påpeka den otrevnad som min tant underkastade sig genom att leva i ett ständigt guerillakrig med mrs Crupp, men denna invändning avfärdade hon mycket kort genom att giva till känna, att hon vid första tecken till fientligheter var beredd på att förvåna mrs Crupp för hela hennes övriga livstid.
»Jag hade tänkt, Trotwood», sade Agnes tveksamt, »att om du hade tid…»
»Jag har fullt upp med tid, Agnes. Efter klockan fyra eller fem är jag alltid ledig, och jag har även tid om mornarna. I alla händelser har jag gott om tid», fortfor jag och kände att jag rodnade litet vid tanken på de många timmar som jag hade tillbragt med att driva omkring i staden och fram och tillbaka på vägen till Norwood.
