― 139 ―
»Jag vet», sade Agnes, i det hon kom fram till mig och talade med en låg röst, som var så full av ljuv och förhoppningsfull omtänksamhet, att jag ännu tycker mig höra den, »jag vet att du inte skulle ha något emot att sköta en sekreterares syssla.»
»Ha något emot, min bästa Agnes?»
»Ja», fortfor Agnes, »doktor Strong har nu verkställt sin föresats att draga sig tillbaka och slagit upp sin bostad här i London, och jag vet att han frågat pappa, om han inte kunde rekommendera honom någon. Tror du inte att han hellre skulle vilja ha sin forna älsklingslärjunge än någon annan?»
»Kära Agnes», sade jag, »hur skulle jag väl kunna bärga mig utan dig? Du är alltid min goda ängel. Jag har sagt dig det förut och betraktar dig ständigt som sådan.»
Agnes svarade med sitt behagliga skratt, att en god ängel (hon menade Dora) kunde vara tillräcklig och erinrade mig därefter om att doktorn hade brukat arbeta i sin studerkammare tidigt på morgonen och på aftonen, och att mina fristunder sannolikt skulle passa väl till hans arbetstid. Jag blev ännu mera förtjust över utsikten att själv kunna förtjäna mitt bröd än över hoppet att förtjäna det under min gamle lärare, och följde, kort sagt, Agnes’ råd och satte mig ned och skrev ett brev till doktorn, varuti jag framställde mitt ärende och underrättade honom om att jag ämnade hälsa på honom nästa förmiddag klockan tio. Brevet adresserade jag till Highgate — ty på detta för mig så minnesvärda ställe bodde han — och gick och bar det själv på posten utan att förspilla en minut.
Var än Agnes befann sig, tycktes alltid något behagligt bevis på hennes stillsamma närvaro vara oskiljaktigt från platsen. Då jag kom tillbaka, såg jag att min tants fåglar hängde just så som de så länge hade hängt i salsfönstret i huset i Dover; min länstol stod, som ett motstycke till min tants vida mera bekväma stol, på samma plats vid det öppna fönstret, och själva den runda, gröna skärmen, som min tant hade tagit
