― 141 ―
sin medfödda överlägsenhet, kunde underordna sig denna krypande personifikation av låghet och gemenhet, som kallades Uriah Heep. Förändringen av dessa båda naturers inbördes ställning, Uriahs makt och mr Wickfields beroende, var en syn som var mig smärtsammare än jag kan beskriva. Om jag hade sett en apa tillvälla sig väldet över en människa, skulle jag knappast ha funnit den synen mera förnedrande.
Han tycktes själv vara endast alltför mycket medveten därom. Då han hade kommit in, stod han stilla och höll huvudet nedböjt, som om han känt det. Detta varade likväl endast ett ögonblick, ty Agnes sade till honom i mild ton: »Pappa, här är miss Trotwood — och Trotwood, som du inte sett på länge!» och därpå kom han fram och räckte min tant handen med en viss förlägenhet och skakade min med större hjärtlighet. Under det ögonblicks uppehåll, som jag nämnt, såg jag Uriahs ansikte forma sig till det vidrigaste grin. Agnes såg det även, tror jag, ty hon ryste tillbaka för honom.
Vad min tant såg eler icke såg, trotsar jag all världens fysionomister att ha kunnat upptäcka utan hennes eget samtycke. Jag tror icke att det funnits någon människa med ett så ogenomträngligt ansikte som hennes, då hon ville det. Hennes ansikte kunde vid ifrågavarande tillfälle lika gärna ha varit en brandmur med hänsyn till det ljus det spred över hennes tankar, till dess hon enligt sin vana helt tvärt bröt tystnaden.
»Nå, Wickfield!» sade min tant, och han såg nu för första gången upp på henne. »Jag har just berättat er dotter hur väl jag själv ställt med mina pengar, eftersom jag inte ville anförtro dem åt er, emedan ni började bli en smula rostig i affärsväg. Vi ha slagit våra kloka huvuden tillsammans och i det hela taget kommit till ett rätt gott resultat. Agnes väger i min tanke upp hela firman.»
»Om jag i all ödmjukhet törs göra en anmärkning», sade Uriah Heep med en vridning på kroppen, »så är jag av alldeles samma tanke som miss Trotwood och
