― 142 ―
skulle endast vara alltför lycklig, om jag kunde få miss Agnes till min kompanjon.»
»Ni är ju själv kompanjon», svarade min tant, »och det tycker jag kan vara nog. Hur står det till?»
Såsom svar på denna fråga, som ställdes till honom på ett utomordentligt tvärt och kort sätt, genmälde mr Heep, i det han tafatt kramade den blå påse han hade med sig, att han mådde mycket bra och att han hoppades att detsamma vore fallet med henne.
»Och ni, master — mister Copperfield, skulle jag säga», fortfor Uriah, »hur står det till med er? Det gläder mig att se er, mister Copperfield, även under närvarande omständigheter.» (Därom var jag fullt övertygad, ty han syntes verkligen innerligt njuta därav.) »De närvarande omständigheterna äro inte sådana som edra vänner kunde önska er, mr Copperfield, men det är inte penningar som skapar mannen, det är — jag är verkligen inte med mina ringa gåvor i stånd att uttrycka vad det är», sade Uriah med en inställsam slingring.
Här skakade han hand med mig; likväl icke på vanligt sätt utan stående ett gott stycke ifrån mig och lyftande min hand upp och ned, lik en pumpstång, vilken han var en smula rädd för.
»Och hur tycker ni att vi se ut, master Copperfield — mister skulle jag säga?» frågade Uriah med ett sockersött grin. »Finner ni inte mr Wickfield blomstrande, sir? Åren ha inte mycket att betyda inom vår firma, master Copperfield, med undantag av att de upphöja det ringa, det vill säga mor och mig själv, och utveckla», tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »det sköna, det vill säga miss Agnes.»
Efter denna artighet vred han och slingrade sig på ett så olidligt sätt, att min tant, som hade suttit och stirrat på honom, förlorade allt tålamod.
»Hin i den karlen!» sade min tant i barsk ton. »Vad går åt honom? Var inte galvanisk, sir!»
»Jag her om förlåtelse, miss Trotwood», svarade Uriah. »Jag vet att ni är nervös.»
