― 148 ―
lust att bedja en gammal man med ståltrådsglasögon, som slog sönder sten vid vägen, låna mig sin slägga för en stund och låta mig börja att bana mig en väg av granit till Dora. Jag upphetsade mig till en sådan värmegrad och blev så andlös, att jag kände mig till mods som om jag hade förtjänat jag vet icke hur mycket.
I detta tillstånd gick jag in i ett litet hus, som jag såg vara att hyra, och undersökte det omsorgsfullt, ty jag insåg nödvändigheten av att vara praktisk. Det passade ypperligt för Dora och mig; framför det låg en liten trädgård, där Jip kunde springa omkring och genom staketet skälla på de förbigående, och ovanpå var ett präktigt rum åt min tant. Jag gick ut igen, hetare och ivrigare än någonsin och störtade framåt Highgate med en sådan brådska, att jag kom en timme för tidigt och skulle, även om detta icke hade varit fallet, ha varit tvungen att driva omkring en stund för att svalka mig, innan jag kunde presentera mig.
Det första, jag hade att göra, sedan jag hade underkastat mig denna nödvändiga förberedelse, var att finna doktorns hus. Det låg icke i den del av Highgate, där mrs Steerforth bodde, men i motsatta ändan av den lilla staden. Då jag hade gjort denna upptäckt, gick jag, ledd av en oemotståndlig dragningskraft, tillbaka till en gränd i närheten av mrs Steerforths bostad och tittade över hörnet av trädgårdsmuren. Luckorna till Steerforths eget rum voro tillslutna. Dörrarna till drivhusen stodo öppna, och Rosa Dartle gick barhuvad och med snabba, häftiga steg fram och tillbaka på en sandgång på ena sidan av gräsplanen. Hon väckte hos mig tanken på något vilt djur, som sprang fram och tillbaka på en trampad väg, så långt dess kedja räckte, och slet ut sig i förtvivlan.
Jag smög mig bort från mitt observatorium och vandrade omkring till dess klockan blev vid pass tio, undvikande denna del av trakten och önskande att jag icke hade kommit den nära. Kyrkan med den smärta tornspiran, som nu står överst på höjden, fanns ännu icke där och kunde således icke giva mig någon upplys-
