― 149 ―
ning om tiden. Där hon nu står, stod en gammal röd tegeLstensbygghing, vilken begagnades till skola, och ett vackert gammalt hus måste det ha varit att gå i skola uti, så som jag erinrar mig det.
Då jag närmade mig doktorns hus — ett vackert gammalt ställe, på vilket han tycktes ha lagt ned en summa penningar, att döma av de reparationer och försköningar, som nyligen tycktes ha blivit färdiga — såg Jag honom promenera i trädgården med damasker och alltsammans, som om han icke hade upphört att promenera allt sedan min skoltid. Även hans gamla kamrater omgåvo honom, ty många höga träd funnos i närheten, och två eller tre kajor hoppade i gräset och tittade efter honom, som om de hade fått bud från kajorna i Canterbury och nu till följd därav höllo ett vaksamt öga på honom.
Som jag visste hur fullkomligt hopplöst det var att söka ådraga sig hans uppmärksamhet på ett sådant avstånd, tog jag mig den dristigheten att öppna grinden och följa efter honom, så att jag skulle möta honom, då han vände om. I det han gjorde detta och närmade sig, såg han några ögonblick tankfullt på mig, tydligen utan att det allra minsta tänka på mig, men därefter röjde hans välvilliga ansikte en utomordentligt stor glädje, och han fattade båda mina händer.
»Min bäste Copperfield», sade doktorn, »ni har ju nu blivit en hel karl! Hur står det till? Det gläder mig att se er, käre Copperfield. Vad ni vuxit till er! Det är alLdeles — ja — herre Gud!»
Jag uttalade den förhoppning, att både han och mrs Strong mådde väl.
»Ja, bevars, mycket bra», svarade doktorn. »Annie mår mycket bra, och det ska glädja henne att få se er. Ni var alltid hennes gunstling. Hon sade det ännu i går kväll, då jag visade henne ert brev, och — ja, det gör ni säkert — ni minns nog mr Jack Maldon, Copperfield?»
»Ja, mycket väl.»
»Ja, naturligtvis», sade doktorn. »Han mår också mycket bra.»
