― 151 ―
jag har alltid tänkt att ytterligare ge en liten present åt den av mina unga vänner som jag kunde komma att använda på detta sätt. Jag har obestridligen», sade doktorn, som ännu alltjämt promenerade fram och tillbaka med mig med handen på min axel, »alltid tagit en årlig present med i beräkningen.»
»Min älskade lärare», sade jag (denna gång helt allvarligt och utan att prata bredvid munnen), »ni, hos vilken jag redan står i så stor tacksamhetsskuld att jag aldrig kan avbörda den…»
»Nej, nej», inföll doktorn. »Var god och inte säg så där!»
»Om ni vill nöja er med den tid jag har övrig, och det är mina mornar och aftnar, och om ni tror att den är värd sjuttio pund, så gör ni mig en sådan tjänst, att jag inte i ord kan beskriva det.»
»Ack, herre Gud, att tänka sig att så litet skulle anses för så mycket!» sade doktorn helt naivt. »Men om ni finner någon bättre plats, så tager ni ju emot den. Ger ni mig ert ord därpå?» tillade doktorn, som alltid hade betraktat detta såsom ett mycket allvarligt vädjande till sina lärjungars hederskänsla.
»Ja, det ger jag er mitt ord på, doktor», svarade jag på vårt gamla skolmaner.
»I sådant fall är saken avgjord!» sade doktorn, i det han slog mig på axeln och lät sin hand bliva liggande där, medan vi ännu alltjämt vandrade fram och tillbaka.
»Och jag skulle bli tjugu gånger lyckligare», sade jag med en smula — jag hoppas oskyldigt — smicker, »ifall det är ordboken jag ska komma att sysselsätta mig med.»
Doktorn stannade, slog mig åter leende på axeln och utbrast med en triumf, som var högst nöjsam att skåda, alldeles som om jag hade trängt in i det innersta djupet av mänskligt skarpsinne:
»Min käre unge vän, ni har hittat huvndet på spiken! Det är verkligen ordboken.»
Hur kunde det väl också ha varit annat? Hans fickor voro lika fulla av den som hans huvud. Den stack
